musiken för mej

I 16 år har jag försökt anpassa mej. När jag var liten var jag pojkflicka och grymt våldsam, jag passade inte in.

Sen blev jag flickig , där passade jag inte heller in.

Sen blev jag något däremellan lixom som alla andra. Det var då (om jag tänker tillbaka) som jag började bli blyg.

Sen blev jag någon sorts wannabe Fjortis/barbie , och då började jag må dåligt och eftersom jag inte lyckades med utseendet så kunde jag inte heller passa in.

Sen började jag skita i alla normer om hur man skulle så ut , så jag såg åt helvette ut (under min punk tid men jag var absolut inte punkare) det var då jag började färga håret i lila och råsa , eh jag passa inte in någonstanns men mådde trotts allt bättre.

Sen började Jag lyssna på My chemical romance och klä mej i emo kläder och i ett halvår lyssnade jag bara på My chemical romande. Dom som lyssnat på dom vet hur musiken är och vad lyricsen har för betydelse. Jag började må dåligt men det hände massa skit under den perioden.

Sen Kom min Screamo period , jag började älska musik jag hatat och blev grymt besatt. Jag blev som mest blyg och rädd för livet. Men ändå en av mina finaste tider om man tänker tillbaka.

Sen (som även är nu) gick jag över till min älskade indie pop/rock (jag lyssnar fortfarande en del på screamo mm.) och ja jag mår bättre änn jag gjorde förut. Men känner mej fortfarande missanpassad , men jag tror att jag alltid kommer göra det framtills jag vet vem JAG är och vad JAG vill. Inte bara lalla runt och vara ilsken på allt och alla.

Men det jag ville komma fram till är att det som hjälp mej (förutom mina fina vänner) är mina totalt underbara musik , som gjort en del till det värre men det har alltid gett något positivt. En värld att fly till , en värld jag behöver (I dream my days away). Så nästa gång alla suckar över min musik eller att jag kan bli förstörd över ngn musik sak , så ska ni nog tänka på att alla har något/någon som håller en uppe när man inte orkar. För mej är det musiken.